När jag börjar att komponera en ny komposition skisserar jag alltid först helheten genom att teckna. Pappret delar jag så att tiden går från vänster till höger, och vertikalt indelas ytan mellan registret, instrumenteringen, eller andra skrymmande faktorer. För att kunna beskriva olika musikaliska situationer har jag utvecklat stenografi liknande symboler. På en ritning kan jag t.ex. se hur ett visst instrument övergår mellan två texturnivåer. Ritningarna beskriver effektivt bearbetningen av verket utan att hänga upp sig på detaljer. Deras tur kommer senare när jag komponerar den egentliga musiken, m.a.o. exakta noter. Att hålla notplanet, taktarten eller klanganalysen i minnet när man planerar helheten vore som om man arbetade med en människa som hakar sig fast vid varendaste en detalj.
Tecknade anteckningar är väldigt tydliga, och vad som är det bästa, snabba att göra. Jag kan, t.o.m. under en cykeltur, anteckna någonting jag plötsligt kommer på när jag arbetar med ett verk. Ett annat lika abstrakt sätt att lägga i minnet då idéerna föds i tankarna är att använda nyckelord.
Genom att teckna helheten försöker jag se helhetsformen och detaljerna samtidigt. I min tankeprocess bestämmer helheten alltid detaljerna, men å andra sidan ska ju helheten bestå av detaljerna. Efter att ha definierat ramen för helheten skapar jag de andra musikaliska råvarorna: melodierna, harmonin, rytmiken och texturerna. Även dessa planerar jag genom att teckna eller genom att annars tänka på musiken abstrakt. T.ex. de melodier som ska vara med i verket bearbetar jag utan notplanet. När jag komponerar den egentliga musiken samlar jag ihop mina planer, varefter de preciseras till en färdig komposition och en slutgiltig notskrift.
Renskrivningen av verken är något jag gillar allra minst i mitt arbete, för det är ett mekaniskt och omusikaliskt arbete, ett nödvändigt ont. Jag uppskattar inte notbilden utan ett klingande ljud. Datorn är ett utmärkt verktyg till renskrivningen eftersom den är opersonlig, och till sin layout ständigt föränderlig. Den kan inte påverka mitt tänkande eller skapande.
Jag betraktar friheten som illusion när jag komponerar, och låter medvetet bli att göra beslut eller val. När jag komponerar måste jag ändå fråga mig själv hur musiken framskrider. Helst beskriver jag mitt arbetssätt med ordet system. Varken tekniken, eller teorin gör den vidare bearbetnigen av verket lättare: både musikteorin, och musikanalysen är i sin exakthet för klumpiga hjälpredor. En analytisk förståelse följer en musikalisk tanke, dvs. man måste först skapa ett musikaliskt material för analysen. Den slutgiltiga musiken försöker jag komponera genast, utan tvivel. Att komponera är huvudsakligen ett arbete där man drar ut och gallrar bort, och jag har konstaterat att jag inte klarar av att göra någotdera med teorin som redskap. Det som man producerat mekaniskt lever inte, och inte får reglerna minska rikedomen heller.
För att färdigställa ett helt verk måste jag kontinuerligt skapa nytt. Jag kan inte bli och vänta på inspiration utan sysselsätter hjärnan på ett sätt som jag kallar en förberedd insikt. Först definierar jag vad jag för tillfället behöver för mitt verk. Sedan lyssnar jag med en viss musikalisk inställning på tomheten, och jag är övertygad om att jag hör det jag söker. Jag lyckas med det här genom att avvärja alla medvetna forsök att tvinga fram en idé eller en melodi. Med tomheten avser jag inte tystnaden utan snarare som mörkret där jag bestämt mig att se något. Den här typen av avlägsnande från mig själv är för mig ett naturligt och snabbt sätt att arbeta.
En komposition ska bli till naturligt, inte tvångsmässigt. Verket är som en stig som uppstår då man går längs den. Det gäller endast att betrakta stigen ur rätt synvinkel, för att kunna se vart den tar en. Kompositionsarbetet består av otaliga frågor, men definierar man frågorna tillräckligt precist löser de sig själva. Den största utmaningen är att förstå vilka de rätta frågorna är, frågor som ska lösas. För att kunna lyckas behöver jag det kompositionssystemet vars rötter finns i barndomen. Som barn var det en lek för mig att komponera. Vid studier lärde jag mig avskilja och analysera. Nu försöker jag komponera lätt som ett barn, men medveten om vad jag håller på med.
Musiken upplever jag som en massa som svävar i rymdutrymmet, som en abstrakt skulptur genom vilken tiden går. När jag komponerar ett verk fokuserar jag närmare eller längre bort från de ställen som står under bearbetning. På samma sätt kan jag förflytta mig fast längre bort från något ställe i någon bekant opera, för att se hela akten som ett enklare mönster, och sedan glida in i något annat ställe. Mitt tänkesätt går tillbaka till barndomen: som barn brukade jag teckna slingrande tidssträckor av de operor och konserter jag lyssande på. Tidssträckorna har förmodligen sitt ursprung i LP-skivornas spår. Om jag ville höra på något visst ställe måste nålen på skivspelaren sättas ner på rätt ställe på skivan. Jag vände på skivan i ljuset då ställen med hårdare ljud syntes grövre, medan de tystare ställena var jämnare. Det var som en berg-och dalbana som man gick längs med då man lyssnade på skivan. Jag tycker över huvud taget att det är väldigt centralt då man studerar musik att man lyssnar på skivor, konserter och operor. Jag tror att man endast kan lära sig musik genom att lyssna på den. Enligt min åsikt lönar det sig ofta att lyssna utan att följa med partitur, för då försämras koncentrationen.
Som barn upptäckte jag en gång att det går att vissla och nynna samtidigt. Observationen öppnade en ny värld för mig. Dittills hade jag enbart försökt härma efter olika instrument genom att sjunga. Denna kunskap har varit till stor nytta då jag gjort kontrapunktläxorna, och nuförtiden kan jag använda kunskapen t.ex. när jag betraktar två rytm- eller melodinivåer i verket under bearbetning. Dessutom använder jag piano i kompositionsarbetet. Piano behöver jag varken för improvisation eller försök, men det försnabbar arbetet. Tankens flykt är snabb då jag har fingrarna på tangenterna.
Jag namnger mina verk huvudsakligen efter mytologiska motiv eftersom jag tänker att myter utgör grunden till kulturen. Jag anser att en verklig konstnär är oberoende av sin egen vilja. Konstnären är bara konstens källa som varierar arketyper på sitt eget sätt i sin egen tid. Som individ ser jag egentligen inte någon anledning till komponering. Att komponera är bortom orsaker. Kanske komponerar jag bara eftersom jag kan.
– Sampsa Ertamo (2012)
Översättning Ylva Davidson